Efter dagens seminarium av stadsmissionen om skolans förebyggande roll där företrädare för S i Stockholm ville ha mer värdegrund i skolan och att lärare ska se ”hela personen” började jag återigen fundera på lärarnas egentliga roll. Extra talande blir det när vi här i Almedalen blir påminda med en lyckad kampanj av Lärarförbundet om bristen på lärare och när nästan alla partiledare nämner skola och dess lärare på ett eller annat sätt.
Skolfrågor är verkligen på agendan! Lärarna är på agendan. Vi lärare ska förse eleverna med kunskap, hjälpa dem nå kunskapsmålen, göra dem till hela människor, stötta deras föräldrar, guida dem genom livet, fostra dem och ge dem kunskap för livet. Allt detta samtidigt. I det politiska lyfts lärarlönen upp som prio ett. Men borde inte lärares arbetsmiljö lyftas mer?
Vi lärare förväntas vara supermänniskor som känslomässigt ska engagera oss i de yngre åldrarna till 25-30 barn och i de äldre åldrarna kanske till 100tals barn om du som lärare har flera klasser i samma ämne. Du ska vara en förebild. Du ska hantera rektorer, kollegor, föräldrar, Skolverket, skolinspektionen, kommun, regering och riksdag.
Kanske borde vi fundera på läraryrketsattraktivitet genom dessa glasögon. Det komplexa uppdraget där du dras åt olika håll beroende på vem du pratar med gör stunden eller vilket seminarium du går på.
Är det utmaningen vi ska lyfta som det häftiga i yrket? Är det den framtida potentiella lönen vi ska lyfta?
En lång fundering på hur vi skapar en bättre arbetsmiljö för lärare tror jag kan vara början.
Caroline Högström 