Distriktsordförande

I helgen har MUF Västmanland sin distriktsstämma. Det kommer också vara stämman där jag avgår efter 4 år som distriktsordförande. Under fyra år har jag kallats och kallat mig själv för Fröken Västmanland. Under kvällen offentliggjorde valberedningen sin nominering och det slog mig att det nu är på riktigt. Ingen återvändo. 

Det kanske egentligen inte är en stor grej men jag har alltid varit DO. Jag har alltid haft ansvaret. Under alla mina år som ”vuxen” har jag också varit DO. På min studentnatt sprang jag in i någon och var den där ”ordföranden för MUF”. På min 18 års dag fick jag flera ”Grattis fröken Västmanland”. Det har varit ett ansvar jag hållit kärt och ett distrikt jag kämpat för. Det har varit en stolthet som alltid varit så naturlig. Har ingen aning om hur jag kommer reagera under stämman eller stämmobanketten men misstänker redan nu att det sånt där tjafs som tårar och gråt som levereras. 

Jag har träffas så många människor och fått så många vänner för livet i och med att jag varit DO. Det är så jag har träffat många av mina närmsta vänner. Jag har så otroligt mycket att tacka MUF Västmanland för och framförallt de som faktiskt gett mig chansen i 4 år. Vem vet hur jag hade varit om det inte var för mitt ansvar inom MUF? Jag hade med största sannolikhet inte varit inne på mitt sista år som lärarstudent eller suttit i MUFs förbundsstyrelse. Inte tagit del av verkliga politiska beslut och faktiskt fått chansen att påverka. Jag hade inte kommit i kontakt med världens bästa människor. 

Detta är lagom vemodigt och det slog mig hur stor del av mig som alltid kopplats till att vara  distriktsordförande och att så inte kommer vara fallet längre. Nu är det någon annan folk kommer vända sig till.

Det är någon annan som kommer att vara Västmanland.