Jag spenderar en hel del tid och tålamod med att ständigt försvara mitt val att bli lärare. Allt för ofta möts jag av negativa attityder där jag måste försvara och förklara. Jag måste ofta argumentera för det legitima i min utbildning. Att min utbildning visst är bra och relevant. Att den visst har betydelse och är forskningsbaserad.
Ibland är det irriterande men jag gör det så gärna. Om jag kan spräcka hål på en fördom och en persons tankar om min utbildning är det värt det.
Allt engagemang jag lägger på att försvara min lärarutbildning är oftast sann och riktig. Det är oftast värt det. Förutom idag. Jag kan nog lugnt konstatera att jag aldrig någonsin varit såhär upprörd på en föreläsning tidigare. Precis som alla utbildningar finns det bra och mindre bra föreläsningar. Det finns även bra och mindre bra föreläsare men idag var nog botten nådd.
Vanligtvis brukar denna föreläsare vara relativt bra. Ha vettiga diskussioner och hen refererar ständigt till litteratur och forskning. Dagens föreläsning handlade om ”Språk och klass”, först blev jag lite fundersam vad detta klass innebar men tänkte att det nog blir bra. Det blev det inte.
Fick en lång utläggning om klassernas betydelse och ibland var det enda som saknades ett litet ”upp till kamp kamrater!”. Nog för att jag kan ha blandade åsikter om hela klassystemet och allt därtill så kan det ha en ”poäng” att diskutera hur detta påverkar vår undervisning. Eller man kan snarare se mellan fingrarna med delar av det hen sa. Däremot blev jag helt mållös när en liten skrivuppgift kom smygandes. En skrivuppgift där jag skulle dela upp människorna i min kommun i någon form av klassystem. Var helt chockad.
Vad finns det för rimliga argument varför vi som lärarstudenter skall sätta oss och hitta på och fördela människor efter något klassystem? Varför skulle vi förstärka våra eventuella fördomar och bekräfta dem?
För första gången har jag faktiskt vägrat gjort en uppgift. Mitt skriftliga svar blev följande:
Jag tycker inte att det bör finnas ett klassystem och är obekväm med att placera in mig själv och andra i olika klasser. Framförallt med tanke på att det skulle vara något som helt baseras på mina fördomar om andra människor. Fördomar är inte något jag vill förstärka, snarare motverka. Kan enbart hoppas att denna uppgift egentligen är till för att krossa våra fördomar och inte att uppmuntra dem.
Kände även hur frustrationen nådde nya höjder när föreläsaren nästan försökte släta över min ganska tydliga kritik att jag inte vill dela in människor i klasser och att vi som lärare skall ha ett förutsättningslöst syn på barnen. Att vi inte skall klassifiera barn efter deras föräldrars eventuella klasstillhörighet. Ett barn är ett barn. Ett barn skall ses utifrån sina EGNA förutsättningar och inte vilken utbildningsbakgrund dess föräldrar har.
Både twittrade och körde några instagram bilder i min frustration och är så obeskrivligt glad att inte enbart jag tyckte detta var helknas. Det känns skönt att få support när det känns som om världen är uppochned. Vi får hoppas på stordåd under morgondagens Drama-föreläsning.
Caroline Högström 