Jag hänger liksom inte med när det gäller det här bloggandet. Kanske har det att göra med att mitt liv enbart består av föreläsningar, politik, häst och sen börjar det om. Jag har kul. Igår satt jag och suckade över handlingar. Inte för att det var tråkigt för att jag inte höll med. Jag sitter där på föreläsningar och skriver. Suckar och räcker upp handen.
Jag tycker nästan lite synd om mina föreläsare. Det är inte ofta som de får komma undan. Under fredagens föreläsningar kan jag ev. ha tagit i för hårt. Jag blev förbannad. Jag visade kanske inte att jag var förbannad men nog att det inte var acceptabelt. Vi hade teknikföreläsning och föreläsaren börjar diskutera genus med oss. Än så länge var det lugnt i båten.
Tills hon uttrycker ”det värsta är att det var en man som kom på det”, hon fortsätter sedan med att spåna om hur den här mannen som kom på skrapan man tar upp matrester från vasken med antagligen var hemma för första gången och att han säkert inte ville ta i matresetrna som låg där trots att hans fru, mamma, mormor och så vidare antagligen gjort det många gånger före honom. Lite snabbt i förbifarten ber hon om ursäkt till de två killarna i klassen och fortsätter sedan med att det var så synd att en karl kom på det.
Jag trodde att jag skulle ramla av stolen. Begärde ordet och körde på. Hon förstod hur jag menade och under resterande föreläsningen uttryckte hon sig inte så igen i alla fall. Morr. Varför måste genusperspektiv / genuspedagogik och allt det där alltid gå steget för långt?
Caroline Högström 